Cattis

Jag sitter alltid uppe så länge när Henke är borta, jag hatar att gå och lägga mig själv i vår stora säng. Det är kallt och ensligt, trots att världens goaste ungar är där. Henke utstrålar nån slags trygghet, trots att jag ofta är irriterad på honom. Oftare än vad han förtjänar faktiskt och när jag är trött får han väldigt mycket skit. Jag blir omotiverat gnällig och sen skäms jag. Jag vill inte gnälla och vara på dåligt humör, fast ändå hamnar jag där... Det är som att munnen bara går och går av sig självt och ibland slår det mig, en sak jag läste i Mama (tror jag) att vad Henke än gör så tycker jag att det är fel. Om han gör på sitt sätt är det inte bra och om han försöker göra på mitt sätt duger det inte heller. Sjuka krav från min sida. Den senaste tiden känner jag att jag oftast varit på bra humör och inte fastnat i "gnällfällan", jag har försökt vara positiv över lag. Gnället blev mycket värre under graviditeten, det var mest gnäll och tjat hela tiden, det blev till en dålig vana. Nu kanske jag börjar hitta tillbaka till mig själv lite mer, nu när jag slipper dela min kropp med en liten bäbis. Inte för att det inte var mysigt alltså, men det är trots allt påfrestande.

Henke är faktiskt guld värd, trots att han jämt är i garaget. Gissa vem som ska vara i stallet hela hans semester?! Förutom när vi är ute i forden och åker förstås. Nu har jag flummat klart för idag, ska väcka lillsnurpan och gå och lägga mig.

En häst, men inte min häst... Lillan är en riktig sötnos. Idag ledde B och jag in henne från hagen.
B blev jättearg när jag tog ifrån honom grimskaftet. Lillan började studsa omkring när den andra hästen försvann in  stallet och B hamnade precis vid hennes bakben,
det var onödigt att utsätta honom risken att bli sparkad tyckte jag.
Han höll inte riktigt med, men slutade iallafall tjuta när jag förklarade läget.