Cattis

Under december har jag känt mig rätt dålig, inte fysiskt alltså utan psykiskt. Jag har sovit lite och dåligt och därför gått som i koma på dagarna. Knappt "orkat" ta tag i nånting eller vara en bra mamma (min definition: leka och skoja, dansa, sjunga med barnen. De har självklart fått mat, men B har mest sett på film under dagarna).

Dock har det blivit ändring nu för idag har jag läst 5 böcker för B, inte sjungit några sånger för han ville inte höra några. Han har fått hjälpa till att diska, vilket han älskar men oftast inte får hjälpa till med för det är så jobbigt med allt plask. Vi har hoppat och verkligen varit tillsammans. Skönt! Såna här saker får mig att känna mig som en bra mamma, medan om jag inte gör nånting sånt här med honom (och A E fast hon uppskattar liksom inte de här sakerna på samma sätt än) känns det nästan som att jag misshandlar honom på nåt sätt. Nu när jag skriver det känns det bara som att jag borde skärpa mig och inte tycka att jag är så kass bara för att jag inte orkar leka med honom. Oftast gör vi ju massa roliga saker tillsammans. Fast när man är lite nere ser man inte klart.

Tänkte bara säga att jag känner mig mycket gladare nu iallafall...