Hästarna i mitt liv
Ja det blev ju en knölig rubrik. Just nu läser jag Monty Roberts bok "Hästarna i mitt liv". Den är jättebra och intressant, tror jag ska köpa nån utav hans andra böcker som handlar om join-up också. Vore intressant att läsa. För alla hästmänniskor vill ju ha en lösgjord häst som arbetar i en bra form, oavsett vilken vägen dit är...
Hästarna i mitt liv har varit Warrior, den lilla tjockisen utan några som helst förutsättningar men med ett stort hjärta och mycket envishet. Han såg ut som en fjording i kroppen, med ståman fast han var skäck, ljus fux och vit. Och ål... Som vaniljglass med kolasås sa jag alltid då... Vi vann KM i hoppning tillsammans, fast det skulle vara "omöjligt" för oss. Han gjorde allt för mig och sen fick han en annan ryttare efter mig som dunsade på honom när han hoppade, han slutade hoppa oxrar och sen slutade det med att han blev utdömd. Utslitna framknän... Kan bero på att han var så tung och behövde gå lite mer i rätt form än vad han fick på ridskolan. Världens snällaste, gick handikappridning och massa barnlektioner. Sen efter honom fick jag rida Sirocco, jag var lite tveksam till honom först men vi blev ett bra team. Han var busig och rolig. Jätteduktig på att hoppa. Passade alltid på att bralla och busa när han fick chansen, fast utan att vara dum. Typ i galoppombyten och sånt. Honom flyttade jag ifrån och sen blev han utdömd för nånting med bakbenen har jag för mig. Kommer ihåg sista sommaren när jag hade satt igång honom (förstaskötarna på ridskolan fick ofta hjälpa till och sätta igång hästarna), jag hade småjobbat honom hela tiden och det var väl på 5 dagen eller nåt sånt som Lena (ridlärare) skulle rida honom och stämma av lite. Hon tyckte att han var som smör att rida och det var ju inte så konstigt när han fått gå på rätt sätt. Det är svårt med ridskoleponnyer och hästar tycker jag för dom gör ofta mycket ensidigt arbete. Jag kommer ihåg så väl att jag ville ha både Warrior och Sirocco för mig själv, hade gärna köpt dom istället för att dom skulle slaktas. Men det hade jag inte möjlighet till då...
Men nu har jag ju min prinsessa, Carmensita. Hopplös och underbar på samma gång. Eller snarare inte alls hopplös eftersom hon är jätteduktig på att hoppa. Jag har lite dåligt samvete att jag inte utvecklar hennes talang men samtidigt är hon ändå 13 år nu... Jag skulle vilja ta ett föl på henne, men det ligger några år framåt i tiden. Vad kan man säga om henne mer då, hon är vacker. Och helt konstig att rida. Det är jätteviktigt att driva mycket för annars går det inte alls, hon hoppar gärna ner i diken och ut i skogen för att hon tycker att man är jobbig. Jag ska försöka sätta igång henne ordentligt nu och försöka träna lite också. Det vore skoj...
Hästarna i mitt liv har varit Warrior, den lilla tjockisen utan några som helst förutsättningar men med ett stort hjärta och mycket envishet. Han såg ut som en fjording i kroppen, med ståman fast han var skäck, ljus fux och vit. Och ål... Som vaniljglass med kolasås sa jag alltid då... Vi vann KM i hoppning tillsammans, fast det skulle vara "omöjligt" för oss. Han gjorde allt för mig och sen fick han en annan ryttare efter mig som dunsade på honom när han hoppade, han slutade hoppa oxrar och sen slutade det med att han blev utdömd. Utslitna framknän... Kan bero på att han var så tung och behövde gå lite mer i rätt form än vad han fick på ridskolan. Världens snällaste, gick handikappridning och massa barnlektioner. Sen efter honom fick jag rida Sirocco, jag var lite tveksam till honom först men vi blev ett bra team. Han var busig och rolig. Jätteduktig på att hoppa. Passade alltid på att bralla och busa när han fick chansen, fast utan att vara dum. Typ i galoppombyten och sånt. Honom flyttade jag ifrån och sen blev han utdömd för nånting med bakbenen har jag för mig. Kommer ihåg sista sommaren när jag hade satt igång honom (förstaskötarna på ridskolan fick ofta hjälpa till och sätta igång hästarna), jag hade småjobbat honom hela tiden och det var väl på 5 dagen eller nåt sånt som Lena (ridlärare) skulle rida honom och stämma av lite. Hon tyckte att han var som smör att rida och det var ju inte så konstigt när han fått gå på rätt sätt. Det är svårt med ridskoleponnyer och hästar tycker jag för dom gör ofta mycket ensidigt arbete. Jag kommer ihåg så väl att jag ville ha både Warrior och Sirocco för mig själv, hade gärna köpt dom istället för att dom skulle slaktas. Men det hade jag inte möjlighet till då...
Men nu har jag ju min prinsessa, Carmensita. Hopplös och underbar på samma gång. Eller snarare inte alls hopplös eftersom hon är jätteduktig på att hoppa. Jag har lite dåligt samvete att jag inte utvecklar hennes talang men samtidigt är hon ändå 13 år nu... Jag skulle vilja ta ett föl på henne, men det ligger några år framåt i tiden. Vad kan man säga om henne mer då, hon är vacker. Och helt konstig att rida. Det är jätteviktigt att driva mycket för annars går det inte alls, hon hoppar gärna ner i diken och ut i skogen för att hon tycker att man är jobbig. Jag ska försöka sätta igång henne ordentligt nu och försöka träna lite också. Det vore skoj...
Kommentarer
Trackback